Jag borde yoga

Jag borde naturligtvis börja att gå på yoga. Det är precis vad jag behöver för mitt snurriga sinne, mumma för min rastlösa själ och mina sönderhackade nätter. Yoga hjälper mot sådant, man blir ihopsamlad och i harmoni med sig själv. Det finns forskning som stöder det där, och otaliga människor vittnar om yogans helande kraft.

Jag borde verkligen samla ihop mig själv, ta mig samman. Och boka mig på ett yogapass.

Men det gör jag inte! Varför gör jag inte det?

Det grunnade jag över när jag i morse valde bort yogan trots att dagens sydsvenska har en artikel som belyser nyttan för just stressmatta hjärnor som min. Svårt att hitta lämpligt pass är det inte heller, min träningsanläggning Gerdahallen erbjuder en hel hög, varje dag.

Men det är ett motstånd i mig!

Kanske min vanliga feghet för det som är okänt? Troligen så. Rädd att synas, rädd att väcka uppmärksamhet (ny och okunnig och med fel kläder och fel sorts yogamatta).

Jag har så lätt att känna mig dum!

Jo, jag har provat. Tillsammans med några vänner, några enklare övningar. Det kändes stelt framför allt, det stramade och ömmade och drog i musklerna. Dålig balans hade jag också. Dålig andning, jo absolut. Kändes….ganska skönt när det var över.

Medicinsk yoga har jag också provat. Men nej. Det är totalt omöjligt för mig att koppla bort omgivningen, jag är mer fokuserad på de övriga och på mig själv i relation till dem än på mitt inre och på mitt tredje öga. Tankarna far och jag tappar koncentrationen på det jag gör och varför.

Jag testade tai chi när det var botemedlet mot det mesta. Chi gong, mindfulness…och den spänn-slappna av-avspänning jag fick lära mig på min utbildning en gång på förra århundradet.

Samma sak. Varenda gång. Omgivningskoll istället för egenfokus. Anspänning i stället för avspänning.

Kanske hade det gått lättare om jag utövar yogan med mig själv istället för i grupp?

Hm….får kolla youtube. Men så är det ju det där med andningen som är så viktig. Kan nog vara lite svårt att få till på egen hand.

Det kan vara min medfödda misstänksamhet, mitt skeptiska personlighetsdrag som bromsar också. Mirakelmetoder och universallösningar tar jag helst med stora lass av salt.

Men hallå! Du kan ju inte döma ut något utan att ha gett det en chans, testa några gånger iaf! Säjer jag till mig själv: du har ju inget att förlora! Känn dig dum i 45 minuter i fel kläder på fel matta, so what???!! Vad kan hända? Gör det, kanske kan det ge dig medvetslösa nätter och pigga dagar, kanske blir du till och med både smart och snäll? (Och snygg..?)

Nä. Istället plockar jag fram dunjackan från garderoben (för nu är det vinterkallt igen, tredje gången denna vår den dras ut igen efter att ha hängts undan, tröst- och meningslöst) och kör ut till min magiska bergsknalle en bit utanför stan. Går en lång ensam promenad. Åkrarna. Utsikten. Dammarna. Knopparna. Mina steg och fåglarnas kvitter. Rapsen som väntar på startskottet.

Startskottet har gått några gånger redan, men det har varit feltryck – startfältet har kallats tillbaka i brist på ordentlig värme. Men nästa gång kanske?

Känner mig rätt mindful och hopsamlad. Medveten och här och nu-artad. Men det räcker inte, det vet jag. Promenerandet botar min rastlöshet, det är en antistress att förflytta sig, men det totala lugnet når jag inte.

Kanske aldrig? Jag borde prova yoga. En annan dag.

20170509_082219

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s